Maria Edholm Chami

Många är vi, som i tysthet smider hälsoplaner

fullsizerender
Författat av Maria Edholm Chami

Snart är det här. Ett nytt år. Många är vi, som i tysthet smider hälsoplaner.

Kanske ger vi oss själva ett nyårslöfte.  Äta bättre. Motionera mera. Träna för att bli starkare i vardagen. Träna för att springa längre. Träna för att orka fjällvandra. Träna för att äntligen klara av något som vi i hemlighet önskar att vi orkade.

Vad inspirerar inför 2017?  Kanske att spegla sig i någon annan?  

Jag vill inte att du ska tänka att jag vill ge dig ett flåshurtigt;  ”kan hon, då kan du”.  Jag vill istället ge dig berättelsen om en ganska vanlig person som hittat löparen i sig rätt sent i livet.  Det kan kanske inspirera dig att göra det du vill under 2017.  Oavsett om det är löpning eller något annat som du önskar att du klarade av.

Här kommer en liten intervju med Ulrika Strand från Jonsered, utanför Göteborg. Ulrika fyllde 60 år i somras.

Första kontakten med Ulrika Strand fick jag på en FB grupp som heter Springande tjejer.  Ett fantastiskt forum där alla får pepp!  Detta forum sprudlar av pepp oavsett hur fort eller hur långt löppasset blev. Det är glädjen över att klara av att springa det man föresatt sig som får tummen upp.  Ulrika skrev i en uppdatering  att hon är en fd ”soffpotatis”. Jag blev  nyfiken. Jag ringde upp henne.

Vad är en soffpotatis frågar jag Ulrika. Hon svarar snabbt;  ”En soffpotatis är någon som inte rör på sig.” Ulrika berättar för mig att för 1 1/2 år sedan kom hon i gång.  Ulrika upplevde då att nu var det dags att ta tag i sina hälsoproblem. Hon hade högt blodtryck som tvingade henne medicinera, Hallux  Valgus i båda stortålederna. Sagt och gjort, hon börjar med att operera båda sina fötter. En ganska lång rehab efter operation , 6 veckor rehab per fot. Under rehab kunde Ulrika inte träna som vanligt, inte köra bil och det var rätt smärtsamt.  Trots detta konstaterar hon att;  ”Detta skulle jag ha gjort för länge sedan.”

Efter lyckade operationer och rehab börjar Ulrika träna. Hon berättar om hur betablockerarna gjorde att pulsen inte kunde öka, det var som att springa in i en vägg när hon ansträngde sig – fruktansvärt jobbigt. Då söker Ulrika upp en sjuksköterska med hjärtat som specialitet som peppar henne att minska på dosen av medicin. Ulrika fortsätter springa. Med ändrad dos fick Ulrika äntligen uppleva hur det känns när det är jobbigt på ett normalt sätt.  Jobbigt att springa är det såklart ibland, men inte jobbigt på det sättet som Ulrika upplevde med för mycket medicin i kroppen.

Fördelarna med löpning är många menar Ulrika.  Du kan göra det när som helst, du är inte beroende av andra, du får frisk luft , det rensar hjärnan från stress – det påverkar hela kroppen positiv. Löpning funkar året runt, löpning är dessutom inte en dyr träningsform.  Hennes röst låter sprudlande glad när hon konstaterar att; ”Jag kommer att fortsätta hela livet , om så med rullator”.

Hur långt springer du?

Jag började med en 5 km slinga. I början gick jag givetvis mer än jag sprang. Sakta med säkert orkade jag tillslut springa 5 km. Men nu springer jag 10 km utan problem. Under den tid som jag vande kroppen med rörelsen  fick jag ett tag ont i mina knän. Men då tog jag det bara lite lugnare, tränade på andra sätt tills smärtan försvann. Sedan fortsatte jag med min löpning. Tänk om någon sagt för 10,20 eller 30 år sedan att jag skulle tycka så mycket om löpning och att jag skulle springa 10 km när jag passerat 60 år – det hade jag avfärdat som galet.

Varför var du så länge en ”soffpotatis”?

Jag tänker att vi påverkas av vår omgivning.  Min mamma eller min mormor tränade inte. Jag avskydde skolgympan, jag var nog gympalärarens mardröm.  Jag har haft ett kontorsjobb så min kropp har inte använt fysiskt i mitt arbete. Å andra sidan,  mitt kontorsarbetet har förskonat mig från en massa förslitningar som skulle kunna förvärras av att jag börjat springa.

Vem inspirerar dig?

Min man har inspirerat mig. Han är själv löpare sedan tio år, så han har stöttat mig när jag nu började.  Beslutet att börja träna har ju gjort att jag halverat min medicinering, det är också inspiration. De jag tränat med på Rootcamp här där jag bor har också inspirerat mig.

Hur såg ditt träningsprogram ut när du började?

Då tränade jag två gånger i veckan.

Jag började med stavgång. Sedan varvade jag gå och springa i 5 km.  Flåset var tungt och fötterna blytunga. Jag kanske sprang 500 m och gick 1000 meter i början. Sakta men säkert ökade orken och jag sprang längre och längre.  Det tog några månader innan jag orkade springa 5 km.

Hur tränar du nu?

Tidigare gick jag på pass på Rootcamp, men det är slut nu. Därmed blir det mer löptränging.  Fyra gånger i veckan tränar jag löpning. Tisdag och torsdag samt lördag och söndag.  Jag blandar mellan lugnare, längre pass och intervaller i backe.  Jag är rätt intresserad av att börja träna med pulsen som indikator hur jag ska träna. Måste bara först kolla upp det här med min maxpuls. Sedan blir pulsträning förhoppningsvis ett nytt inspirerande sätt att träna löpning.

Vad behöver man för att komma i gång med löpning?

Faktiskt, för oss med större byst är en bra sportbh nästan viktigare än skorna. Men. Bra skor som passar dina fötter är viktiga. Jag gick själv till ett ställe där jag fick springa på ett löpband för att se vilket löpsteg jag har.  I början var inte kläderna så viktiga. Men ju mer man tränar desto roligare blir det med löparkläder. Jag älskar compressionskläder. Men just sådana kläder är inte ett måste, bara något jag tycker om.

Har din livsstil förändrats mycket genom detta beslut att leva hälsosammare?

Ja, jag äter bättre. Jag har gått ned i vikt. Jag mår bättre. Jag fått uppleva hur fantastiskt det kan vara att springa ett lopp. Att tillsammans med andra springa som en enda kropp. Vi går alla till samma start, springer mot samma mål. Alla har sina egna individuella mål men att delta i ett lopp ger fantastisk energi till varje deltagare.

Ditt bästa tips till någon som vill komma igång.

Bara gör det. Känn inte att du måste vara ”duktig”. Det viktiga är att komma igång, men börja lugnt i din egen takt. Tempo och flås kommer av sig självt med tiden. Fast för mig är tiden inte det viktiga. Det är att komma ut och röra på sig. Jag kan aldrig få kondition som en 20 åring och det är inte syftet. Jag nöjer mig med att jag tränar efter mina egna förutsättningar.

 

Vad är ditt nästa mål

Att springa Sylvesterloppet 10 km genom centrala Göteborg mitt på dagen den 31 december.

 

Slutligen,  om du fick önska dig något som har med träning att göra, vad önskar du dig då?

Jag önskar mig riktigt bra trailskor – för att springa i terräng när vintern är slut.

Tack Ulrika, vi ”ses” på Facebook. 🙂

About the author

Maria Edholm Chami

Leave a Comment