Vad Icebug gör.

Det finns inga miljövänliga skor.

Vi började som nybörjare och lär oss fortfarande hela tiden. Vår viktigaste insikt: Vänta inte tills det är perfekt för att börja agera.

Vi får grepp om saker genom att använda BUG-metoden:

1. Börja med att ta reda på vad som behöver göras.

2. Utnyttja den kunskapen för att agera.

3. Ge dig ut i världen och dela med dig!

Vi strävar alltid maximal effekt. Under processen bygger vi på och korrigerar vår kunskapsbas, får ett bättre grepp om vad som behöver göras, vidtar nya, lämpligare åtgärder, maximerar effekten av det... Och börjar om igen. Detta är inte ett arbete som tar slut. Det är en del i vår fortsätta strävan mot vår ledstjärna: Att vara en förändringskraft för ett samhälle där människor kan växa och frodas, på en planet i balans.

Vårt hållbarhetsuppvaknande var när vi hörde om Earth Overshoot Day, den ekologiska skuldens dag, för första gången. Det är dagen på året när alla resurser som planeten kan regenerera har förbrukats. År 2010 var det fortfarande i augusti. År 2021 var det i juli. Detta är ohållbart i ordets mest grundläggande betydelse: Vi kan inte fortsätta på det sättet. Efter juli så ackumulerar vi ekologisk skuld för framtida generationer att betala. Med den insikten går det inte att vara bekväma med att fortsätta med “business as usual”.

Men att veta att något måste förändras, får det inte automatiskt att hända. Förändring kräver nästan alltid att hinder ska övervinnas. Hållbar utveckling sker i i världen, men den kräver oftast också inre utveckling - att landa ordentligt i dina värderingar och hålla fast vid dem även i arbetsliv och när det gör jobbet mer komplext och naggar kortsiktiga vinster i kanten. Icebug var och är en liten aktör inom skobranschen, en smutsig industri som starkt är beroende av olja som råvara och utan praktiskt fungerande lösningar för att återvinna uttjänta produkter. Det fanns ingen snabb lösning för oss att minska vårt ekologiska fotavtryck.

Men eftersom människor behöver skor för att ta sig ut, och Icebugs grundläggande syfte är att möjliggöra och inspirera människor att komma ut mer, var det inte ett alternativ att bara lämna branschen. Inom Icebug så hade vi olika åsikter om vi verkligen skulle kunna driva förändring, eller om vi behövde vänta på att de globala skojättarna skulle gå först. Vi tröttnade på att vänta och landade i att det var vårt ansvar att åtminstone försöka. Vårt andra syfte blev att driva på omvandlingen av skoindustrin till att bli fullt hållbar (det vill säga: fungera på ett sätt som faktiskt kan fortsätta). Vi kavlade upp ärmarna och började arbeta: Identifierade vilka material och processer som hade störst avtryck och tog sedan itu med dem i den prioriteringsordningen. Vi behövde få fram alternativ med mindre negativ inverkan än de förhärskande standardmaterialen. (Spoilervarning: Det finns inga miljövänliga eller hållbara skor. Greenwashing check: När varumärken gör ett stort nummer av specialprojekt, ofta i väldigt små serier, jämför påverkan av det med företagets totala fotavtryck).

När klimatkrisen slog till här hemma.

På ett intellektuellt plan så kände vi förstås redan till de stora riskerna kopplat till klimatförändringar, men det var sommaren 2018 som det kom nära och vi verkligen kände det på riktigt. Hundra dagar utan regn är inget som vi tidigare upplevt på västkusten, skogsbränder började rasa runt om i landet. Även om det inte finns en direkt korrelation mellan klimatförändringar och enskilda väderhändelser så blev det så tydligt hur skört det som vi tagit för givet faktiskt var. Skogen är där vi lekte som barn och tillbringar fortfarande tid nästan varje dag kändes plötsligt hotad. Vi tänkte att det måste finnas något sätt att gå snabbare fram än det långsamma, nötande arbetet med materialbyten. Vi bestämde oss för att bli ''klimatpositiva''. Och lovade att vara det senast 2020.

Att sätta en aggressiv tidsplan och binda oss till vårt ''klimatpositiva'' löfte genom att sätta det på alla skokartonger skapade en mycket intressant energi på insidan av Icebug. Lika delar stolthet och oro. Vi kastade oss ut i det okända. Vi visste inte hur mycket utsläpp våra produkter orsakade, och inte heller vad det skulle kosta att kompensera utsläpp. Men engagemanget gjorde att hela organisationen involverade sig, och med den kraften rörde vi oss snabbt framåt.

Det blev bli mycket enklare och billigare (för billigt för att driva någon handling i sig, faktiskt) än vi hade förväntat oss. Så vi väntade inte till 2020. Istället så kompenserade vi redan för 2019, inklusive alla uppskattade historiska utsläpp sedan starten av Icebug 2001 och 200% av utsläppen orsakade från 2019 framåt. Efter att ha kompenserat genom FN: s koldioxidkompensationsplattform kontaktades vi av UNFCCC och initiativet Climate Neutral Now, som ville ge Icebug erkännande som världens första ''klimatpositiva'' skomärke.

''Att bli ''klimatpositiva'' var en riktigt stor grej för oss då. Men sen dess har vi lärt oss mer''

Under processen så förstod vi att för att begreppen ”klimatneutral” eller ”klimatpositiv” ska ha något verkligt värde måste det ha tre delar: mäta dina utsläpp, minska vad du kan (och åtminstone i linje med vetenskapens riktlinjer och Parisavtalet), och kompensera endast de oundvikliga utsläppen. Mätning och minskning är viktigare än kompensation. Vi kompenserar fortfarande 200% av de utsläpp vi orsakar, men det känns mer som något alla borde göra som en hygienfaktor än att det är en verklig prestation. Det är som när du går i skogen. Du skräpar inte ner, men om du hittar något skräp så plockar du upp det också om du kan. Om vi kan minska mängden växthusgaser i atmosfären genom att hjälpa andra att minska sina utsläpp så bör vi verkligen göra det. Men vårt första ansvar är att minska våra egna utsläpp. För att kunna följa färdplanen med halvering senast 2030 - vilket krävs för att linjera med Parisavtalet och begränsa uppvärmningen till 1,5 grader - så måste du känna till med vilka utsläpp du startar.

Återvunnen plast kan inte rädda oss.

Vår första mätning var starkt förenklad, baserad på fullständig livscykelanalys (LCA) av en Ivalo BUGrip, en av de modeller som då hade högst volymerna och även i materialmix var representativ för resten av kollektionen. Vi upptäckte att det finns mycket lite utsläppsdata för skor att jämföra med. Utan jämförelse så är det svårt att veta hur bra dina resultat är och var du ska fokusera för att maximera förbättringen. Med detta nya grepp om vad som behövde göras satte vi igång att mäta med tydligare vad som var viktigt och förstärka effekten genom att tillämpa radikal transparens. Från och med vårkollektionen 2021 sätter vi våra koldioxidutsläpp längst fram i vår produktpresentation samt öppnar upp leverantörskedjan och visar hela produktresan för att låta kunder och kollegor följa våra fotspår.

När vi borrade djupare i våra utsläpp bekräftades vår misstanke: Att byta till material med lägre påverkan (återvunnet, biobaserat) reducerade bara vårt totala fotavtryck med runt 10%. För att nå en minskning med 50% måste våra energikällor i produktionen ändras till icke-fossilbaserade.

Låt oss använda solen.

Detta ledde oss till vår nästa åtgärd: Att vara med i ett pilotprojekt för att installera solenergi på kläd- och skofabriker i Vietnam. Vi har nu sett analyserna, och för våra fabriker kan solenergi på taket leverera upp till 66% av den energi som fabriken behöver. Detta innebär en total utsläppsminskning på upp till 15-20% en Icebug -sko som tillverkas i den fabriken. Det händer direkt när solcellerna är installerade. Vi kan med solceller på fabrikstaken göra en större utsläppsminskning på ett år än vad det tog oss fem år att göra med materialbyten.

När vi flyttar högre upp i leverantörskedjan finns det fortfarande stora energirelaterade koldioxidutsläpp, särskilt när det gäller tillverkning av mellansulor. Detta är Icebugs nästa stora fokusområde. Inom textilindustrin finns det fortfarande en hel del koleldade pannor för infärgning av tyger. Att fasa ut dessa skulle vara en stor vinst.

Som om det inte räckte att solceller på taken till fabrikerna omedelbart minskar utsläpp så är det också lönsamt. Fabrikerna i pilotprojektet kan välja mellan att investera själva och ha en avkastning på 6-7 år (varefter de får elen gratis för de återstående minst 13-14 års anläggningstid), eller teckna ett avtal om att köpa energin som genereras från takets solceller under ett visst antal år, inte behöva göra några investeringar alls och få grön el minst 15% billigare från dag ett.

Tittar vi på den större bilden så kan vi se hur skalning av detta program skulle få stor effekt. Vietnam har mycket solljus vilket gör väldigt hög verkansgrad. Så varför har inte denna förändring redan skett? De främsta hindren vi tidigare identifierat är oro för regelverk, brist på kontakter och expertis inom solenergi och kapitalbehovet för investeringarna i förväg. När vi hittade ett program som löste allt detta fanns det initialt fortfarande en viss motvilja. Trögheten i “business as usual” får inte underskattas. The power of business as usual is not to be underestimated.

För vi har inte råd med “affärer som vanligt” eftersom det skulle leda till en klimatkatastrof. Aldrig i historien har någon energikälla varit så billig relativt sett som solenergi är idag. Klimatfrågan är en energifråga primärt. Inom textil- och skoindustrin måste vi få bort koldioxid ur våra leveranskedjor omedelbart. Om du är ett varumärke som arbetar med fabriker som får sin el från nätet och har mycket fossilt i energimixen (vilket i princip är hela världen eftersom 75% av energiproduktionen är baserad på kol, olja och naturgas) är detta lathunden får hur du får mest effekt: Att byta material för lägre påverkningsalternativ har en kostnadsökning och många avvägningar (dvs. lägre hållbarhet för återvunnet material, markanvändning för biobaserade material) och det tog oss mer än fem år att komma till cirka 10%. Genom att fabriken installerar solceller där energin används – på taket – kan vi minska våra utsläpp med mer än det på bara ett år. Samtidigt som elräkningen blir lägre.

Ge oss en global koldioxidskatt – nu.

Vi har inga problem med att göra vår del och mer därtill. Men vi är också plågsamt medvetna om att det inte kommer att räcka särskilt. När det gäller klimatet så påverkas alla av vad alla andra göra. Vi delar samma atmosfär. Energiproduktion är kärnan i koldioxidutsläpp och det viktigaste är att fasa ut kol. I nuläget så är det alldeles för bekvämt att följa minsta motståndets lag och köra på. Vi kan inte lita på frivilligheten i att majoriteten ska vilja följa den handfull företag som går före, det visas tydligt nu när ekonomin drar igång efter Covid och koldioxidutsläppen ökar igen. Ska vi få till förändring så måste vi införa friktion som triggar förändringsarbete. Vår bästa chans att släppa loss näringslivets innovations- och genomförandekraft – och den kommer verkligen att behövas – är att sätta ett riktigt pris på koldioxid, ett pris som gäller för alla och följa principen om att den som släpper ut betalar. Det blir naturligtvis disruptivt, men vi behöver disruption.

Ett pris på $100/ton skulle sätta koldioxidjakt högt på agendan för alla företag som orsakar stora utsläpp – och företag är duktiga på att kapa kostnader, så det skulle gå snabbt. Sannolikt skulle det leda till ökad energieffektivitet och definitivt till en mindre andel fossil energi. $100/ton skulle också vikta om värdet av fossila tillgångar, och styra om investeringar och kapital från fossilt till förnybart. Ett riktigt pris på koldioxid skulle också leda till en lägre användning av resurser som är koldioxidintensiva. Det är av mindre betydelse om det här är en skatt, eller är upplagt som en ”fee and dividend”. Som systemet fungerar nu så har de flesta som släpper ut knappt någon direkt kostnad, medans vi alla på sikt kommer att få betala priset i form av klimatförändring. I ett ”fee and dividend”-system så skulle istället utsläpp direkt avgiftsbeläggas och de avgifterna delas ut till alla. Man skulle också kunna styra en del av utdelning till kolsänkor. (Det är ju till exempel tveksamt om det är det bästa för helheten att det enda sättet att få ut ett finansiellt värde av skog är att avverka den, när nyttan som kolsänkan är stor.) I väntan på att ett riktigt pris sätts globalt, sätt det för ett så stort område som möjligt med en mekanism för att lägga på det på importerade varor – en utökad variant av det som EU kallar ”Carbon border adjmustment mechanism”. På varor som exporteras skulle man då kunna ta bort koldioxidpriset, och för handelspartners som tar ut ett motsvarande pris på koldioxid så skulle man ta bort det helt.

Bortsett från att ta ansvar för vårt eget fotavtryck, försöka föregå med gott exempel, dela framsteg och stödja miljöorganisationer ekonomiskt med våra 1% för planetens engagemang. Vi använder också vår plattform för att säga att vi som företag stöder det som behövs mest just nu: Ge oss lika villkor med nya regler. Sätt ett riktigt globalt pris på koldioxid till $100/ton.

/David Ekelund, medgrundare och VD, Icebug